Historia

Östersjöområdet var på 1880‑talet ingen idyll. Medan Krimkriget fortfarande var aktuellt, inträdde en skärpning i konflikten i Afghanistan. Det ryska trycket ökade och England valde att möta hotet i det gemensamma intresseområdet med rustningar. Under en tid räknade man allmänt med krig. Fårösund befästes och för ovanlighetens skull rustade flottan en eskader redan under vårmånaderna.

Vid tiden för 1880 utgjordes stommen i den svenska armén fortfarande av arvet från Karl XI:s indelningsverk, 20 000 indelta knektar och 3 000 indelta ryttare. Till dessa kom knappt 7 000 värvade soldater, huvudsakligen vid specialtruppslagen, och 30 000 beväringar, som uttagits till viss värnplikt i enlighet med 1812 års beslut och som var avsedda som reserv för den indelta armén.

Men indelningsverket hade vid denna tid överlevt sig självt. Övningstiden var kort, skjutövningarna obetydliga, och arméns krigsförband saknade offensivkraft. Det stod för många klart att en omläggning var nödvändig, att indelningsverket måste ge vika för en modern värnpliktsarmé med längre övningstid och ledd av välutbildade professionella officerare. Det i riksdagen starka lantmannapartiet var inte ovilligt till en reform, men värnpliktsfrågan kopplades till kravet på avskrivning av de för bönderna betungande grundskatterna. En förutsättning för utbyggnad av värnpliktssystemet var att befälsbehovet kunde tillgodoses.

Även flottan stod inför nödvändiga förbättringar, dikterade av kravet på ånga och pansar. Det var också här som det första steget togs. "För att bereda flottan erforderligt reservbefäl för krigstillfällen och större rustningar ...", hette det i Kungl. Maj:ts kungörelse den 13 juli 1887, "antagas för varje år tio reservofficersaspiranter för att bibringas sådan militärisk utbildning, som för deras användning i flottans tjänst prövas nödig". Detta blev utgångspunkten för den svenska reservofficersinstitutionen.

Det är lätt att peka på hur den tekniska utvecklingen hade lett till krav på vidgad rekrytering. Men parallellt med denna linje löpte en annan och det var uppbyggnaden av frivilligförsvaret. Den politiska oron drev fram försvarsvänliga stämningar som kom att manifesteras i en folkrörelse, skarpskytterörelsen. Välkända personer som August Blanche, Sven Adolf Hedlund och Viktor Rydberg tillhörde förgrundsgestalterna. Som mest räknade rörelsen över 40 000 medlemmar.

Här förenade sig således de krav som den tekniska utvecklingen hade gjort ofrånkomliga med en allmänt försvarsvillig atmosfär. 1890 bildades "Allmänna försvarsföreningen" och försvarsviljan hade fått ett betydelsefullt forum. Särskilt starkt slog försvarsintresset rot inom akademiska kretsar. I maj 1890 överlämnades en petition från Uppsala universitet till Kungl. Maj:t om undervisning i "vårt försvar och om de fordringar, som nutidens krig och krigskonst ställer på detsamma”. Petitionen remitterades så småningom till generalstaben, där dess chef generalmajoren Axel Rappe med entusiasm förklarade, att förslaget utgjorde ett glädjande bevis på intresset för fosterlandets försvar. Axel Rappe hade själv avlagt kansliexamen vid Uppsala universitet.

Också de akademiska institutionerna tillstyrkte förslaget och föreläsningar i ämnet krigshistoria inleddes vid universitetet, delvis med hjälp av medel som skaffades på privat väg. Från statsmakternas sida förelåg nu ett starkt intresse av att ta vara på det växande försvarsintresset. Här smälte de olika intressena i hög grad samman, försvarsviljan å ena sidan och behovet att utöka rekryteringen av befäl i samband med värnpliktsreformen å den andra. En reserv av befäl hade redan tidigare funnits inom armén, men den hade utgjorts av officerare som av olika anledningar lämnat aktiv tjänst. Tanken på en lösning påminnande om den som flottan genomfört 1887 växte sig stark. För att kunna rekrytera den försvarsintresserade akademiska ungdomen skulle befälskåren utökas till att omfatta även en kategori med något begränsad utbildning och kortare tjänstgöring. Dessa skulle redan vid rekryteringen inträda i reserven.

Och så fastställdes i december 1891 att officersvolontär som fått underofficersutbildning, deltagit i vapenövningar och avlagt examen som reservofficer kunde få inträde i reserven med rang av underlöjtnant. Året därpå, 1892, fastställdes en ny härordning. Som aktiv pådrivare finner vi åter Axel Rappe, denna gång i rollen som krigsminister. Nu kunde man räkna med en reservofficersorganisation som skulle täcka befälsbehovet vid mobilisering. Målet var att 56 reservofficerare varje år skulle utexamineras för att officersplatserna vid de mobiliserade förbanden skulle kunna fyllas. Men förhoppningarna kunde inte infrias. Första året utexaminerades fem personer och under en följd av år var deltagandet klent. Så länge institutionen skulle bygga på frivillig grund var det enligt Rappe nödvändigt med en ordentlig ekonomisk ersättning som kompensation.

1901 års härordning innebar det slutgiltiga genombrottet för värnplikten. Indelningsverket försattes på omedelbar avskrivning, och behovet av reservofficerare ökade väsentligt. För att öka rekryteringen minskades fordringarna på de teoretiska förkunskaperna. Vid krigsskolan organiserades för reservofficerare kurser omfattande tre månader, och från 1903 bedrevs officerskurs och reservofficerskurs parallellt. De nya utbildningskraven var avsedda att öka intresset för reservofficersutbildningen, men det blev nyväckta patriotiska känslor som satte fart på rekryteringen.

Den svensk‑norska politiska krisen kulminerade med unionsupplösningen 1905. Känslorna var starka på båda sidor, och ett krig de båda länderna emellan hade inte förefallit osannolikt. Efter den nya härordningen räknade man med ett årligt behov av 150 reservofficerare. 1904 hade 54 utexaminerats, 1905 113 och 1907 hela 176 nya reservofficerare. Men under den stabilare period som sedan följde minskade antalet drastiskt, och året före det första världskrigets utbrott var man nere i 1904 års siffror. Efter ett antal års politiska strider om framförallt en utökning av övningstiden för de värnpliktiga blev motsättningarna akuta med borggårdskris och regeringsombildning som följd. Liksom 1890 engagerade sig studenterna för en ökad militär utbildning. Genom den nya härordningen som fastställdes 1914 utsträcktes övningstiden för studenter och likställda till 485 dagar. Reservofficerarnas utbildningstid var endast fyra månader längre, vilket motsvarade officerskursen på Karlberg. Klyftan mellan värnplikt för studenten och utbildning till reservofficer hade minskat.

Under det första världskriget blev reservofficerens roll helt accepterad. Genom mobiliseringen i augusti 1914 inkallades ett stort antal reservofficerare, gjorde tjänst vid regementenas övningsplatser eller vid de förband som förflyttats till gränserna. Det visade sig snart, att avgångarna bland befälet var större än man räknat med, och att den nya försvarsordningen resulterade i att man måste tänja organisationen till det yttersta. Medan man tidigare räknat med att reservbefälet skulle få tjänstgöra uteslutande vid depåförband eller landstormstrupper kom det att visa sig att de allt oftare måste tas i anspråk för att fylla luckor även i den aktiva kadern vid linjeförbanden.

Här visade sig värdet av den nya rekryteringsformen genom att man kunde dra fördel av de erfarenheter och yrkeskunskaper som många av reservofficerarna förde med sig. Samtidigt ökade prestigen i den nya utbildningen. Tillsamman med en målriktad informationskampanj ledde detta till nya höjder i rekryteringen. Antalet utexaminerade låg under krigets senare år på mellan 250 och 300 personer årligen.

Den svenska utvecklingen ägde naturligtvis inte rum isolerat. I det land där Axel Rappe hämtat sina krigserfarenheter, Frankrike, hade systemet reformerats i början av 1900‑talet, och i Tyskland hade institutionen gamla anor. Vid den omfattande mobiliseringen vid krigets början bekläddes de flesta officersbefattningar i dessa länder av reservofficerare. I ett tyskt linjeregemente med 51 plutonschefsbefattningar var i medeltal 15 aktiva officerare, 20 reservofficerare och de återstående s.k. officersställföreträdare, en kategori som avlagt reservofficersexamen men inte blivit befordrade till officerare. I Frankrike var proportionerna likartade.

Förlusterna särskilt i krigets början ledde till att reservofficerare fick överta såväl kompani‑ som bataljonschefsbefattningar vid både linje‑ och reservförband. Nyuppsättningen av förband i alla krigförande länder gav liknande resultat. I hög grad gällde detta England och USA, vars arméer så gott som helt nyskapades under kriget. Man har beräknat att antalet officerare i tyska armén under första världskriget skall ha uppgått till 46 000 personer. Motsvarande antal reservofficerare var 226 000.

Tydligare än på detta sätt kan knappast reservofficersinstitutionens betydelse framgå i ett krigförande land. I samma omfattning kan vi uppskatta framsyntheten i de svenska organisationsplanerna från 1800‑talets sista decennier. Under det andra världskrigets beredskap finner vi samma mönster som under det första världskriget. Ett kraftigt ökande antal utexaminerade och stor efterfrågan på dem i takt med att organisationen byggdes ut med de s.k. fördubblingsregementena. Efter kriget har gjorts gällande att reservofficerarnas kortare utbildning gjorde sig påmind som en brist i jämförelse med statofficerarna. I den utsträckning detta stämmer måste det ses som en nödvändig eftergift för det annorlunda rekryterings‑ och utbildningssystemet.

De moment vi kan lyfta fram som utgångspunkter för reservofficersinstitutionen är lätt urskiljbara: det allmänpolitiska läget under 1800‑talets avslutande del, de försvarsvänliga stämningarna samt en teknisk utveckling som reste krav på en omfattande militär organisation med ett ökat befälsbehov.

Skrivet av

Erik Norberg
5:e januari 2011

Adress:

SVEROF
Karlavägen 65, 2 tr
114 49 STOCKHOLM

Besökstider:

Skicka mail för att avtala tid.

Kontakt:

Kanslichef / förbundssekreterare
Kn Jan Kvernby